1950-talet

Under 1950-talet blev föreningen mer samhällspådrivande.

1954 anordnade lokalavdelningen Östergyllen i samarbete med Östra distriktet en invalidvårdskonferens i Norrköping. Syftet var att ge belysning åt några särskilt aktuella frågor, nämligen specialutformade bostäder, specialutrustade motorfordon och tekniska hjälpmedel. Det bildades även en kommitté för invalidbostadsfrågor.

Den stora frågan på 1950-talet var bostäder. Det utarbetades normer för hur en bostad för invalider skulle se ut för att fungera. Man började bygga sådana bostäder i Stockholm, Göteborg och Örebro i början av 1950-talet och flera orter följde efter. Det var dyrare att bygga sådana bostäder och i Norrköping gick det trögare. Byggföretag bjöds in till möte för att diskutera frågan. De enda som kom var från Hyresbostäder. DVR i Norrköping arbetade intensivt med frågan om anpassade bostäder och annonserade bland annat i tidningarna för att få flera sökande än bara medlemmar med behov av sådan lägenhet. Då fick man även ett begrepp om hur otroligt slitsamt och obekvämt tillvaron var för många, som ofta bodde omodernt med trappor utan trappräcken, utan hiss, vedeldning mm. Klarade man sig inte så fanns ingen annan utväg än att bo på någon institution. En utredning 1958 visade att "vanföra ungdomar" bodde på ålderdomshem. 1959 kunde till slut inflyttning ske i två anpassade lägenheter vid Dagsbergsvägen. Flera lägenheter om l rum och kök eller 2 rum och kök byggdes därefter, t ex två på Klingsbergsgatan och sex på Bäckgatan. I mitten av 1960-talet fanns flera så kallade invalidbostäder i Norrköping, mer eller mindre perfekta beroende på kostnaden. Bostadsförmedlingen tog då över verksamheten.

Bussutflykter anordnades. Möten och sammankomster fortsatte som tidigare.

Det var problem med lokaler en tid så aktiviteterna skedde på olika ställen.
Lokal hyrdes vid Hantverkaregatan 17 och senare i Folkets Hus Gårdssal, som hade en tillgänglig entré. Till Gårdssalen kom den nya tidens apparat - TV.
10-årsjubileet hölls i Hemgården. Till julfesten 1951 i Folkets Hus kom en deputation från Lions club och överlämnade en invalidrullstol i trä för inomhusbruk. Den skulle användas för föreningens sammankomster. Föreningen hade tidigare fått avslag på en ansökan om statsbidrag till en rullstol och Lions hade därför beslutat att hjälpa till. Bild på överlämnandet fanns att beskåda i en lokaltidning under rubriken: "De vanföra får invalidstol av Lionklubben." Stolen döpte medlemmarna till "Lejonbruden".

En mycket viktig händelse 1953 var föreningens utgivning av en egen tidning, "Medlemsbladet", i stencil. Den kom att distribueras fyra gånger om året. Redaktör tillika ordförande var Bertil Andersson.

Medlemsantalet 1954 var 115. För att värva flera medlemmar kontaktades pastorsämbeten och socialvårdsbyråer med förfrågan om namn och adress till personer inom deras verksamhetsområden som skulle kunna ha någon glädje och nytta av att tillhöra DVR. Kortfattad presentation av förbundets och lokalavdelningens verksamhet följde med.

Studieverksamheten fortsatte bland annat med talarkurs, bridge, engelska och tyska språken.

Sommarhemmet Hagalid användes flitigt för avkoppling och rekreation. Många tog en skön semester där eller kom dit för några timmar. Det hölls glada tillställningar som valborgsmäss, gökotta, midsommarfest, kräftskiva, ålagille, sång och musik. Maj-Britt Andersson skrev: "Tänk att få se solen gå opp på midsommarmorgonen där från grindhålet!"

Medlemmar från andra avdelningar i Östergötland och Sörmland kom ofta på besök och vice versa. Arbetet med Hagalid fortsatte. Tomten utökades med 500 m2 och det byggdes ett hus till med två sovrum. Det lades plattgångar, stängsel och stenparti. Det blev också en gunga och sandlåda för de små föreningsbarnen, som det började bli gott om. Mycket arbete uträttades av medlemmarna. Till sommarhemmet kom man med Evalundsbussen plus en promenad, med cykel eller handdriven invalidvagn. Tillgång till bil var fortfarande ovanligt men mopedmotorer kom alltmer.

På tal om transporter så började Röda Korskåren att ställa upp med hjälp och att skjutsa medlemmar i egna bilar till medlemsmöten och sammankomster, som Kyrkobröderna inbjöd till år efter år.

De allmänna kommunikationerna var inte tillgängliga för personer med stora rörelsehinder. Den som orkade var oftast hänvisad till att dra sig fram i en handdriven vagn med spakar eller vevar. Mopeden lanserades under efterkrigstiden och en mopedmotor monterad på invalidvagnen gav oanade möjligheter. Vid Östra distriktets årsmöte i Norrköping 1955 framfördes krav på bidrag till motorisering av invalidvagnar.

Under en tid åren 1955 och 1958 stationerades en av SVCK:s (Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté) specialutrustade körskolebilar i Norrköping och många rörelsehindrade personer tog körkort. Två bilar var skänkta av Volvo och det fanns sex olika aggregatvariationer (aggregat med handmanövrering av handbroms, frikoppling och gasreglage vid ratten). 1958 kostade lektionen 4 kr/halvtimme. Den 10 mars 1955 kunde man i Östergötlands Dagblad läsa: "Så tacksamma elever som de här 22 har jag nog aldrig haft, tillägger herr Steiman. De uppskattar så oerhört den här möjligheten att lära sig köra bil."

Att som handikappad kunna köra sin bil var revolutionerande. Många har också vittnat om den obeskrivliga frihet som bilen förde med sig. Bilen var också skattebefriad för den som arbetade. Med anledning av alla frågor, som blev aktuella med det nya tekniska hjälpmedlet - bilen, bildades en lokal Motorfordonskommitté.

Vintern 1956 var det energikris i Sverige till följd av den s k Suezkrisen. Det var bensinransonering, vilket bland annat innebar att inga privatbilar fick vara ute i trafiken på söndagarna. Läkare m fl fick dispens för att använda bilen under tjänsteutövning. I föreningens styrelseprotokoll 12 december 1956 står: "Förbundet har meddelat i en skrivelse att körtillstånd på söndagar lämnas av länsstyrelsen efter ansökan för skattefria invalidbilar, skattefria motorcyklar och trehjuliga mopeder".

En speciell händelse var då 31 engelsmän (13 damer och 18 herrar), medlemmar i den engelska invalidorganisationen "The Invalid Tricycle Association", besökte DVR i Sverige i augusti 1956. Det var polioskadade och krigsinvalider, några även från första världskriget, som med båt kommit till Göteborg och sedan fortsatte mot Stockholm i 24 trehjuliga täckta motorvagnar. Enligt pressklipp väckte "Sufflettrallyt" en hel del uppseende, när de puttrade fram i 35-40 km per timma. På vägen stannade de i Norrköping, där föreningen med hjälp av armélottor och rödakorsare ordnade med mat, service och övernattning i Ljuraskolan. Norrköpings stad bjöd på supé. Gästerna hann också med en rundtur i Norrköping och besök på sommarhemmet Hagalid.

Olika former av handikappidrott hade mest bedrivits vid vanföreanstalterna. I slutet av 1950-talet startades en idrottsrörelse med DVR som huvudman. Det blev full fart med olika bollspel, bland annat volleyboll som spelades sittande på golvet, och gymnastik. Man höll först till i Strömbacken och sedan i Brandkårens gymnastiksal, en gång i veckan. Brandmän hjälpte till även vid förflyttning i svåra trappor. Idrottspojkar från Tjalve och Borgia lämnade ovärderlig hjälp med träning, bollplockning och annat. Lokalt bildades här 1958 en kommitté "Idrott för handikappade och åldringar". Tidigare var det schack som gällde och som bedrevs inom Norrköpings-Korpen. Lokalavdelningen hade många framgångsrika schackspelare. Bordtennis utövades också med framgång.

Det blev med tiden flera idrottsgrenar - t ex boccia, varpa, bågskytte, looping, inomhuscurling. Badkvällar för vanföra och blinda ordnades i Simhallen.

1959 ordnade lokalavdelningen länets andra Östgötaträff, som hölls på Riks-City. Den första hade ägt rum i Åtvidaberg. Möten med andra medlemmar och kamrater i länet uppskattades och blev en tradition.

För avdelningens verksamhet behövdes pengar. Norrköpings stad bidrog med 1 200 kr om året och höjde senare till 1 500 kr. Mindre bidrag kom även från kringliggande kommuner, där det bodde medlemmar, och från landstinget. 1958 uppgick bidragen till 2 435 kr. Även tombolalotterier och försäljning av SVT:s jultidning fortsatte. En återkommande inkomstkälla var Invarosen, som såldes över landet med hjälp av bland andra skolelever och scouter. 1957 noterades en rekordartad ökning av denna försäljning. Avdelningen deltog även i riksomfattande bössinsamlingar, som gjordes på biografer, teatrar, restauranger, idrottsplatser mm.
1955 genomfördes en veckolång och riksomfattande höstkampanj för DVR:s Invalidfond. I Norrköping pågick bössinsamlingen med hjälp av flyg-, armé- och marinlottor.
13 mars 1957 anordnade Östergötlands Dagblad och Avenybiografen i Norrköping en Kabaré, i anslutning till Riksinsamlingen för De Vanföra. Hela bruttobehållningen gick till DVR i Norrköping. Idel kända förmågor medverkade: Bernt Olssons orkester, Kai Gullmar, Gunvor Pontén, Christina Lindström, Gösta Elweroth och Arne Ullbrandt. Med tiden skulle ovannämnda försäljningar och bössinsamlingar på valdagar och i andra sammanhang ifrågasättas och upphöra. Personer med handikapp ville inte ses som föremål för välgörenhet.

Vid 1959 års slut var medlemsantalet 172.

Till 1960-talet