1960-talet

Ett, som det skulle visa sig, långvarigt för att inte säga ändlöst arbete fortsatte under 1960-talet. Det gällde ett tillgängligt samhälle för alla.

År 1962 fick vanföra barn lagstadgad rätt till skolgång, något som andra barn fått redan 1842. Före 1962 var ett handikappat barns möjlighet till utbildning beroende på de styrandes vilja eller ovilja. Vår inställning att elever skulle gå i skola på hemorten och inte sändas till institutioner vann gehör så småningom.

Flera invalidlägenheter blev klara. Vid föreningen Östergyllens 20-års jubileum 1961 konstaterade ordförande Johannes Storm att behovet av invalidlägenheter, för dem som anmält intresse, i det närmaste var tillgodosett. Vid jubileet på Riks-City deltog för övrigt 120 personer, bland andra borgmästare Sven Lutteman. Östra distriktets ordförande Lennart Krohn överlämnade ett solur till sommarhemmet. DVR:s ombudsman Nils Wallin delade ut förtjänstplakett till två medlemmar och överlämnade en ordförandeklubba från förbundet. I sitt anförande nämnde han särskilt förbundets gemenskaps- och återanpassningskurser för både äldre och yngre medlemmar och arbetsmarknadsfrågor.

Från den 1 juli 1962 skärptes byggnadsstadgan genom ett tillägg om tillgänglighetskrav vid ny- och ombyggnation, § 42a. Trots denna skulle DVR få fortsätta sin kamp mot särlösningar och kryphål i lagstiftningen.

Otillgängliga entréer till byggnader som apotek, försäkringskassor, postkontor, kyrkor, affärer och för höga trottoarkanter mm stod på dagordningen. Det enda tillgängliga apoteket i Norrköping t ex var apoteket Lejonet på Kungsgatan. Biblioteket skickade hem böcker till boklånare men det hade varit bättre, om lokalerna varit tillgängliga. Besvikelsen var stor över otillgänglighet även vid nybyggnation, t ex en hög trappa vid nybyggnad av Hemgården, där föreningen praktiskt taget föddes. En del påverkansarbete gav ibland positivt resultat. Vid utbyggnaden av museet till exempel installerades en hiss. Med tiden började kommunen att fasa ned trottoarkanter på av föreningen angivna ställen.

I föreningens verksamhetsberättelse för år 1966 läser man: "En kontinuerlig bevakning, i viss mån med framgång men ofta med nedslående resultat, har under året pågått i gatu- och bostadsfrågor."

Vid riksförbundets kongress 1965 i Malmö beslutades, trots konflikt med HCK (Handikapporganisationernas Centralkommitté), om namnbyte till De Handikappades Riksförbund (DHR). Svensk Vanföretidskrift ändrade samtidigt namn till Svensk Handikapptidskrift (SHT).

Nils Wallin, som arbetade i 35 år som ombudsman och kanslichef på riksförbundet, berättar, i andra boken utgiven 1987 från projektet Handikapprörelsens historia, om bakgrunden till DVR:s namnbyte. Inom DVR ansågs det dels att namnet vara otidsenligt och dels att DVR var det enda handikappförbund som arbetade med frågor som berörde alla handikappgrupper. Bostäder, handikappersättning, bilstöd, vårdbidrag och färdtjänst var några frågor som förbundet hade drivit i många år. Inför kongressen 1965 hade alternativen "De rörelsehindrades riksförbund" och "De handikappades riksförbund" diskuterats. DVR lät till och med inregistrera de båda namnen hos Patentverket så att de skulle finnas kvar till den kommande kongressen.
Kongressen beslutade sig för namnet DHR. Med facit i hand kan man tycka att valet skulle ha varit det andra. Då hade många konflikter inom handikapprörelsen undvikits. Senare har namnbyte diskuterats på nytt, eftersom DHR främst är en organisation för personer med rörelsehinder. Det är problem att ändra namnet DHR och vad det står för, då det har blivit så väl inarbetat i allas medvetande.

Kärt barn har många namn och handikappade barn har genom historien kallats halt, lytt, krympling, lemlästat, ofärdigt, invalid och vanför. Troligen finns det flera uttryck. Nu tillkom namnet handikappad. I framtiden skulle barnet bli rörelsehindrat, funktionshindrat, funktionsnedsatt…..

1966 invigdes Hageby Centrum, bestående av en affärsdel, pensionärshem, specialbostäder och dagverksamhet. Det var det första affärscentrum i landet att inrikta sig på att i alla avseenden göra det bekvämt för gamla och handikappade. De handikappade kunde åka rullstol från sina lägenheter direkt in i varuhusen. Hageby Centrum invigdes av prins Bertil, som enligt pressen var i högform: "I dagcentret för handikappade kastade prinsen boll (looping) med vanföre Bertil Andersson och underhöll sig med personal och handikappade. Prinsen prövade bowlingbanan, tittade in i affärer, köpte lotter och såg över huvud taget ut att trivas". Norrköpingsavdelningens ordförande Gunvor Andhäll och Maj-Britt Andersson var mycket nöjda deltagare vid invigningen men kunde konstatera att det saknades en handikapptoalett.

1969 tillsatte föreningens styrelse en arbetsgrupp under ledning av Göran Grufman för att bevaka samhällets behandling av frågor, som berörde handikappade personer, t ex arbete, gatumiljö, trafik- och parkering, offentliga byggnader, färdtjänst mm. På kort tid uträttades en hel del; diskussioner med olika kommunalråd i byggnads-, arbets- och skolfrågor, bevakningen av utformningen av det nya badhuset och förberedelser för uppvaktningar i färdtjänstfrågor i kommuner inom vårt verksamhetsområde, som inte löst dessa frågor.

Transportmöjligheterna för personer med omfattande handikapp var fortfarande små. De flesta var helt beroende av hjälp från sin familj och vänner. Att bryta denna isolering var en viktig fråga för handikapprörelsen.

Som nämnts hjälpte rödakorsare till med resor till föreningsmöten och gudstjänster. En stor förbättring skedde 1963, då Röda Korset kunde ställa upp med en ombyggd ambulans. Den hade plats för två rullstolar, som skjutsades in på en ramp, och några sittplatser på sidobänkar. 1965 utökades antalet fordon med en rödakorsbuss och en av staden inköpt färdtjänstbuss, som båda hade lift och plats för tre rullstolar. Y`s Men´s club skänkte också en buss. Transporterna utfördes av personal från Röda Korset, Bilkåristerna och Brandkåren. Ungdomens Röda Kors ställde vid behov upp med sin buss. Transporterna blev smidigare och väntetiderna mindre. Beställningar av resor till föreningsmöten och andra arrangemang sköttes till en början av föreningen, genom makarna Maj-Britt och Bertil Andersson i deras bostad. Det rörde sig om närmare 500 transporter om året i vardera riktningen. Därtill kom ca 350 resor tur och retur i idrottssammanhang. Med tiden tog Norrköpings stad över transporttjänsten. Resorna var fortfarande begränsade. 1966 inrättades en liten beställningscentral i Hageby Dagcentral. Till beställningstjänsten anställdes personer med egna handikapp, Bertil Olsson och Leif Karlsson. Före kl 8 och efter kl 17 tog Brandkårens folk över. Enligt uppgift var vid denna tid 175 personer berättigade till resor med specialfordon.

I pressklipp angående stadens inköp av buss stod att läsa: "Nästa år skall de handikappade i Norrköping ha en specialbuss till sitt förfogande för transporter. I första hand blir det en bestämd körrutt för att transportera de handikappade till arbeten, skolor och annat med regelbundna tider. Till läkarbesök och liknande skall också bussen få användas. Däremot går det inte att få åka buss till hårfrisörska, affärer mm. Bussen gör bara turer inom staden. Enda undantag kan bli någon kollektiv utflykt."

I och med att allt flera kunde skaffa sig bil blev parkeringsfrågor aktuella. Från föreningen arbetades för att lösa problemet. 1964 beräknades ca 30 invalidbilar vara i trafik i Norrköping. I flera år försökte man att, i likhet med vad som gällde i Stockholm, få generella parkeringskort, som berättigade till parkering var som helst utom på platser med stannandeförbud. Enligt pressklipp 1969 kunde handikappad bilförare i Norrköping få tillstånd ett år i taget att parkera trots förbud utanför sitt hem och sitt arbete. Pressen skrev: "Invalidbilister kan inte få någon särskild markerad parkeringsplats säger kommissarie Axel Karlamark."

1966 kunde medlemmar i DHR delta för första gången i ett riksrally, som förbundet anordnade. Avsikten var att visa den rörelsehindrades körskicklighet. DHR ansåg och anser att bilen ska betraktas som ett tekniskt hjälpmedel i vidare mening, en möjlighet att även bryta isolering och ge fritiden ett rikare liv.

1967 förändrades trafikmiljön för alla bilister, då Sverige övergick till högertrafik.

Idrotten tilltog i omfattning. Alf Nygren, idrottskonsulent hos förbundet, besökte avdelningarna i landet. Utbytet med andra föreningar var livligt. Tävlingsmöjligheterna blev fler och fler.

Det har funnits många duktiga idrottare i vår förening. De tävlade i olika bollspel - volleyboll, bordtennis, boccia - och bågskytte. I början av 1960-talet hade schackklubben en livlig verksamhet och deltog i vänskapsmatcher och klubbturneringar. Norrköping-Korpens 4-mannamästarskap hemfördes av DVR för första gången hösten 1964, då SJ besegrades i sista ronden i division I. I laget spelade Sven Häll, Erland Lundell, Johannes Storm och Anders Törnqvist.

Riksmästerskapet för handikappade i bågskytte, varpa och boccia arrangerades 1965 vid Himmelstalund i Norrköping. Det var en stor satsning med över 200 deltagare och tävlingarna blev mycket lyckade. Föreningen var även arrangör för Östra distriktets serietävlingar i volleyboll, bordtennis och boccia 5 december samma år.
Vid båda tillfällen stod Norrköpings stad som värd vid festmåltid och representerades främst av borgmästare Sven Lutteman.

Av verksamhetsberättelsen 1968 framgår att antalet schackutövare minskade. I årsberättelsen från föreningens schack-klubb står det: "Det behövs en rekrytering inom vårt schack. Har ni hört om värdinnan som annonserade: Schackspelare får hyra rum. Varför just en schackspelare, frågade någon? Dom flyttar så sällan och flyttar dom så är det först efter lång betänketid…".

1969 deltog föreningens idrottare i klubbmästerskapstävlingar i boccia, stående och sittande i grupp, inom- och utomhusvarpa, bordtennis, looping och bågskytte. Vidare deltog man i Korpens seriespel i varpa och bordtennis, distriktsmästerskap i boccia och curling i Motala, riksmästerskapstävlingar i varpa, boccia och bågskytte i Karlskrona, riksmästerskapstävlingar i bordtennis och simning i Linköping samt Solnaspelen. De senare samlade en rekordstor deltagarskara från samtliga nordiska länder.

DHR var huvudman för svensk handikappidrott till 1969. Då bildades SHIF (Svenska handikappidrottsförbundet), som anslöts till Riksidrottsförbundet. Lokalt verkade en sektion i DHR med namnet NHIF (Norrköpings handikappidrottsförening) fram till 1971, då den blev fristående.

Lokalfrågan blev aktuell igen, då gamla Folkets Hus revs. Från den 1 december 1960 hyrdes en tillgänglig lokal på Smedstugugatan 17. Där ordnades fritidsverksamhet. Telefon och radio installerades. En TV-apparat skänktes av Norrköpings Elektroniska Fabriker AB (NEFA). 1961 inköptes ett piano.

Föreningen inköpte bingospel och ordnade bingokvällar. Antalet deltagare ökade från gång till gång. 1967 var man uppe i åtta bingokvällar. Mötesverksamheten var över huvud taget livlig med i genomsnitt 85 deltagare per gång. Luciafesten 1964 blev ett speciellt minne, då både Norrköpings och Odenses Lucior med tärnor kom på besök.

Slöjdverksamheten fortsatte med alster till bingovinster, försäljning vid julbasarer mm. Kurser ordnades bland annat i maskinskrivning. 1961-1962 tilldrog sig en kurs i knyppling stort intresse.

Föreningsutflykterna, flera gånger per år, fortsatte som tidigare med hjälp av rödakorsare. Det var resor med bussar till olika orter och båtfärder på Kinda kanal och ut i skärgården.

1961 tillbringade några medlemmar en tid i förbundets lägenhet i semesterbyn Riva del Sol i Italien. 1969 öppnade DHR rekreationsverksamhet vid hotell Årevidden i Åre.

Flera medlemmar deltog i Östra distriktets återkommande Gemensamhetskurser för ungdomar och äldre. Kurser för de äldre hölls ofta på Tranåsbaden.

1966 kunde föreningen Östergyllen fira sitt 25-årsjubileum med supé på Riks-City.
Pressen skrev: "Ordförande Gunvor Andhäll välkomnade omkring 100 gäster. I en historik gav hon en översikt av föreningens mångskiftande verksamhet och nämnde en del önskemål." Förtjänsttecken utdelades till 17 medlemmar.

1967 hölls östgötaavdelningarnas kretssamkväm i Norrköping. 185 personer deltog.

Representanter för föreningen deltog vid Östra distriktets årsmöten. Vid årsmötet 1966 i Eskilstuna beslutades att distriktets kontor och expedition i Linköping skulle flyttas till Västerås.

Nya aktiviteter tillkom de här åren. Medlemmarna fick komma till Arbis på generalrepetioner. Varuhusen Epa, Domus och Spiralen inbjöd till julhandel på kvällstid, då det var mindre trångt. Medlemmarna bjöds på kaffe och fick presenter. När andra kunder kom på detta så stannade de också kvar efter stängningsdags. Det blev lika trångt som på dagtid och inbjudningarna upphörde. Behovet blev också mindre, när varuhusen blev större och tillgängliga.

Sommarhemmet Hagalid hade varit till stor glädje och nytta för dem som inte hade stora möjligheter att komma någonstans i en tid utan handikappanpassning och färdtjänst. I årsberättelsen 1960 skrev Gunvor Andhäll: "Och detta att tidigt på morronen kunna sitta och dricka kaffe på verandan, höra på göken, se hararna nere på ängen, då alla sover bort sin tid, det är väl livet."

Kontraktstiden för sommarhemmet började gå mot sitt slut. Bostadsbyggandet i kommunen krävde tomtmark och föreningen fick lämna Hagalid. Ett nytt sommarhem togs i bruk 1969 i Svärtinge, där Sjöstugan, som tidigare inrymt tre arbetarbostäder till Bonäs gård, byggdes om för ändamålet. Iordningställandet av det nya sommarhemmet blev möjligt genom bidrag från kommunen, försäljning av Hagalid, gåvor och frivilliga insatser.

Flyttningen till Sjöstugan medförde ett miljöbyte. Nu fick man en öppen strandtomt med sjöutsikt, även om man såg mest vass. Där fanns en stenpir som blev underlag för en enkel brygga, som nådde utanför vassen. Mycket arbete lades ned på röjning av sly och träd för att skapa ljus och rymd mot sjön.

Maj-Britt Andersson skrev senare:
"Vårt nya sommarhem ligger vackert vid en sjö
år 68 sade vi till Hagalid adjö
men det är länge sen, fast tid är relativ
och snart så kan vi se det i historiskt perspektiv."

Föreningens ekonomi var beroende av gåvor och inkomster från kaffelotterier, tombolan, Invarosor, rikslotter, julkort och jultidningar. Insamlingar och informationsdrive år 1960 för "Handikapp 60" skedde på valdagen och vid Sport-60- arrangemang. 1969 var föreningens anslag från kommuner och landsting 7 600 kr, varav 3 000 kr från Norrköpings stad. Genom testamentsförordnande av framlidna makarna Fritz och Anna Hanzén fick föreningen en betydande penninggåva, som ombildades till en fond, ur vilken bland annat rekreationsbidrag kunde sökas.

Räkenskaperna för 1969 balanserade på 19 590 kr.
Medlemsantalet vid slutet av samma år var 306.

Till 1970-talet