1970-talet

1971 firades 30-årsjubileum med festligheter på Riks-City. 120 gäster deltog och bland dem borgmästare Sven Lutteman och från förbundet Lennart Krohn. 16 medlemmar fick förtjänsttecken. Berndt Olssons orkester underhöll och skådespelaren Jörgen Mulligan imiterade Zarah Leander. Ordförande Gunvor Andhäll lämnade en kort historik. DHR ville bland annat bli remissinstans och vara med från planeringsstadiet när det gällde byggfrågor. På så sätt skulle misstag i tillgänglighet kunna undvikas.

1971 var också ett år för förbundskongress, denna gång i Luleå. Förbundsordförande och riksdagsman Börje Nilsson öppnade kongressen med bland annat orden: ”Många människor med handikapp är fysiskt friska. Men ett samhälle med hus utan hissar, trottoarkanter vid övergångsställen, toaletter där man inte kan komma in med rullstol mm – det är samhällets handikapp.” Vid kongressen beslutades om DHR:s utträde ur HCK (Handikappförbundens Centralkommitté). Anledningen var att det tillkommit för många handikappförbund och att HCK fattade beslut utan förankring ute i medlemsorganisationerna. Det var på riksplanet och inte på avdelningsnivån som motsättningarna fanns. I Norrköping fortsatte samarbetet.

”Den handikappade är precis så handikappad som samhället gör honom.” Med den övertygelsen fortsatte man i vår organisation sitt påverkansarbete, trots många gånger hårt motstånd från olika håll mot förbättringar. Inte så sällan kändes det som om man tagit ett steg fram och två steg tillbaka. I Norrköpingsavdelningen fanns ett stort engagemang och starka krafter.

Inte minst stärktes verksamheten, när avdelningen fick nytt högkvarter med expedition i källarvåningen vid S:t Olofsgatan 25, granne med HCK. Dessutom kunde en tjänsteman anställas på heltid genom så kallade arkivmedel från AMS. Styrelsen avlastades därmed många arbetsuppgifter. Det var avdelningens kassör Folke Carlsson, som tillträdde tjänsten den 16 oktober 1972. Han hade erfarenhet från trettio års aktivt arbete i föreningen. Han hade bland annat varit dess ordförande 1948-1950.

För medlemsmöten på kvällar, lördagar och söndagar fick föreningen disponera lokaler i Riks-City, där dagcenter för pensionärer och handikappade invigdes 1970. Den tidigare lokalen vid Smedstugugatan hade blivit för trång. Till varje möte kom i genomsnitt 90deltagare. Intresset för bland annat bingokvällar ökade.

”Ett samhälle för alla” var målet. I föreningens arbetsgrupp för samhällsfrågor pågick en livlig verksamhet och arbetet började märkas. I skrivelse till kommunstyrelsen föreslogs bildandet av ett kommunalt handikappråd (KHR), vilket också inrättades 1972 i Norrköpings och Söderköpings kommuner.

I samarbete med Gatukontoret påbörjades arbetet att göra innerstaden mer handikappvänlig. Trottoarkanter sänktes till 3 cm höjd på angivna övergångsställen vid Drottninggatan, Hospitalsgatan och Trädgårdsgatan.

Norrköpings nya badhus, som anpassats, togs i bruk 1971. Där fanns också en mindre speciellt uppvärmd bassäng. En kväll i veckan var badhuset reserverat för handikapporganisationerna. I pressen skrevs en hel del om DHR:s kritik att badhusets serverings- och solterrass inte gjorts tillgängliga för personer med nedsatt rörlighet. Kostnaden för en större hiss skulle bli för hög enligt centrala byggnadskommittén.

Med stöd av § 42 a i byggnadsstadgan framfördes otaliga önskemål och krav på tillgänglighet. I pressklipp från 1970 skrevs att avdelningen riktat allvarlig erinran till drätselkammaren i Norrköping och Söderköping samt kommunalnämnderna i Aspveden, Stegeborg och Vikbolandet och begärt att planerade och tidigare byggda förvaltningsbyggnader skulle anpassas med hänsyn till handikappade som utestängs från möjlighet till utbildning och arbete på grund av fysiska hinder. Avdelningschefen på fastighetskontoret förklarade att ”äldre fastigheter försöker vi ändra så långt de ekonomiska resurserna tillåter. De kräver kolossala insatser. Rom byggdes inte på en dag.” Det var ännu ett bevis för att det kostar mindre att bygga tillgängligt från början.

DHR arbetade för att även göra byggnadsprojekt, som påbörjats före tillkomsten av § 42a, tillgängliga. Skrivelser och uppvaktningar gjordes bland annat angående Marieborgs folkhögskola, Standard hotell och Esso Motorhotell.

Folkbladet Östgöten skrev i december 1972: ”Sveriges Radios nya distriktskontor i Norrköping blir handikappvänligt. En annan byggnad som också får en handikappvänlig utformning är SMHI. Statens meteorologiska och hydrologiska institut är ett av de statliga verk som utlokaliserats och då skall bygga nytt i Norrköping. Bakom de handikappvänliga byggena ligger till stor del ingenjör Göran Grufman, som själv är handikappad. Han leder en lokal DHR-grupp på totalt fyra personer, som bland annat sysslar med byggplanering för kommunens handikappade.”

1973 fick föreningen löfte om att få tillgång till ritningar för granskning av alla offentliga byggnader, som planerades i kommunen. Från 1974 ingick även representanter från De Synskadades förening i gruppen. Under kommande år granskade man t ex Klockaretorpets utformning, nya ishallen och ombyggnaden av Postettan, Navestadsskolan, Borgsmoskolan, detaljer i varuhuset Linden, Smedbyskolan, servicehuset i kvarteret Bakugnen, AMU:s nybygge intill Vrinneviskogen, Bil AB Knutssons nya lokaler och byggandet av frikyrkolokaler mellan Södra Hageby och Navestad.

Positiva resultat var t ex att Hörsalen, Mässhallen och Folkets Hus fick handikapptoaletter. Museets trappa fick ledstång men det skulle dröja tio år, innan förslaget om en rullstolsramp vid yttertrappan blev verklighet.

Efter stark påverkan från bland andra handikapprörelsen kom § 42a i byggnadsstadgan att utvidgas till att gälla arbetslokaler och senare även bostäder. I hus med fler än två våningar skulle det finnas hiss. DHR-avdelningarna måste bevaka kraven, eftersom byggherrar och byggnadsnämnder ofta inte följde reglerna och arkitekterna var okunniga.

1975 införde föreningen delvis nya mötesformer, som visade sig vara givande. Vissa medlemsmöten under året blev arbetsmöten, då aktuella frågor togs upp. Medlemmarna fick möjlighet att direkt möta ansvariga politiker och tjänstemän i debatt. Till arbetsmöten inbjöds de andra rörelsehinderföreningarna, som även företräddes i KHR av Lennart Larsson, DHR.

I januari samma år inbjöds representanter från gatukontoret och trafikpolisen till en debattafton under temat: ”Är Norrköping den handikappvänliga staden?” Frågan var högaktuell, eftersom man planerade att avstänga innerstaden från privattrafik. Hans Scheele, gatukontoret, lovade att de handikappades framkomlighet skulle beaktas.
Andra teman var ”Handikappades boendeformer”, då representanter från socialförvaltningen var inbjudna i april 1975. I Norrköping gick man in för att bygga servicehus och inte ålderdomshem av traditionell modell. Statsbidrag lämnades till servicehus men inte till ålderdomshem. Vid arbetsmötet i oktober 1975 var temat ”Gör allmänna färdmedel allmänna”. Representanter från SJ, Affärsverken och socialförvaltningen inbjöds. Tidpunkten var väl vald, eftersom representanterna från Affärsverken och socialförvaltningen skulle skriva kommunens remissyttrande till HAKO-utredningen (Handikappanpassad kollektivtrafik).

Arbetsmöten fortsatte med aktuella frågor. 1976 diskuterades ”Handikappersättningen” med representanter från försäkringskassan. Med anledning av att ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen lagts på landstingen från l januari, inbjöds landstingets konsulenter för information om ”Tekniska hjälpmedel”. Ett arbetsmöte 1977 behandlade en för många livsviktig fråga ”Boendeservice – självständigt boende för gravt handikappade”. Socialdirektör Ragnar Christensson informerade om situationen i Norrköping. I kommunen fanns mer än 100 handikapplägenheter, varav 10 enrumslägenheter med tillgång till dygnet-runt-service (Fokus-modell). Fem sådana lägenheter planerades i nybygget vid Nya Torget. Två villor inom Sandbyhovsområdet skulle byggas för personer som hade behov av sjukhusets service. Leif Karlsson redogjorde för en enkätundersökning, som gjorts i kommunen för att klarlägga behovet av handikapplägenheter med boendeservice.

Samtliga arbetsmöten var välbesökta och fick publicitet i lokalpressen.

Föreningen var representerad vid förbundskongresserna, distriktens årsmöten, utställningar, seminarier, hos ABF, Föreningsrådet och Skådebanan.

Föreningen medverkade vid en utställning 1973, som socialförvaltningen anordnade om den sociala verksamheten i kommunen. Förbundet förlade ett seminarium om bostads- och samhällsplanering till Norrköping samma år. Dit kom deltagare från många svenska kommuner och handikapporganisationer.

1973 höll Östra distriktet årsmöte med 110 ombud i Norrköping på Standard Hotell. Norrköpings kommun bjöd på lunch en dag. Särskilt aktuella var frågor om en starkare bygglagstiftning, handikappades situation på arbetsmarknaden, bilen som hjälpmedel, bättre färdtjänst, bättre bostäder, bättre kommunikationer, bättre och flera servicehus.

Vid DHR:s kongress 1975 beslöts att regiondistrikten skulle avvecklas och övergå till länsdistrikt. Östra regionen upphörde sedan i maj 1976. Ett uttalande gjordes bland annat om kravet att bilen skulle betraktas som medicinskt betingat tekniskt förflyttningshjälpmedel, utan bindning till arbetssituation.

Föreningens 35-årsjubileum firades 1976 på Strömsholmens värdshus i Norrköping i närvaro av 124 medlemmar och åtta gäster. 13 medlemmar fick förtjänsttecken.

Ordförande Kjell Sköld såg optimistiskt på framtiden: ”Ett stort mål för verksamheten är att även handikappade ska ha rätt till arbete, bostad, utbildning och berikande fritid. I många avseenden finns det nu förutsättningar för att få igenom de kraven.”
Det ansågs vara viktigt att ha goda kontakter med myndigheter och ledande kommunpolitiker.

1975 drev DHR en landsomfattande kampanj ”Gör allmänna färdmedel allmänna”. Medlemmarna uppmanades till en ut-och-res-vecka i oktober, enskilt och i grupp. De skulle försöka resa med tåg, buss, båt mm för att visa hur lite allmänna färdmedlen var. En del resenärer kom med fordonen och andra blev kvar. Pressen skrev om förseningar i trafiken och om att ”Rullstolsbunden får åka godsvagn. Dörrarna till personvagnar (SJ) är för smala för rullstol”. Det berättades att i Eskilstuna tågade man med plakat sjungande kampsången: ”Upp krymplingar i alla länder....”.
Tidpunkten var vald med anledning av att fem statliga utredningar lagts, som skulle vara grunden för en ny trafikpolitik.

Det fanns stort motstånd från trafikföretag m fl mot att göra färdmedel tillgängliga. Att det fanns olika huvudmän gjorde det möjligt för var och en att skjuta ifrån sig ansvaret. Många ledande personer, inte minst SJ-chefen Lars Peterson, ansåg att det var en kommunal angelägenhet och ”Färdtjänst finns ju”.

I ett pressklipp 1975 berättas hur kommunikationsminister Bengt Norling besökte Norrköping. Han citerades: ”250 000 svenskar kan idag inte åka kollektivt. Det är dags att anpassa samhället till de handikappade så att de kan delta i aktiviteter på samma villkor som andra medborgare”.

Året 1979 resulterade HAKO-utredningen i en lag om handikappanpassad kollektivtrafik (SFS 1979:558), som föreskrev att "Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till handikappade. Därvid skall följande iakttas. När kollektivtrafik planeras och genomförs skall handikappades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för handikappade resenärer." Med facit i handen vet vi att det skulle dröja omkring 25 år, innan något hände. Många upplevde det som ytterligare ett svek.

1976-1977 var föreningen aktiv i kampanjen ”Inget får hindra vår rörelse”, genom information i skolor och en utställning i Bo-Expos lokaler.

1977 fick DHR egen representation i KHR genom Leif Karlsson och suppleanten Bertil Andersson. I föreningens verksamhetsberättelse står att arbetet i KHR varit framgångsrikt. De frågor DHR tagit initiativet till har lett till positiva resultat. Från 1978 kunde månadskort, det så kallade 60-kortet, användas även av färdtjänstberättigade. Det kunde leda till lägre resekostnader för dem som använde sig av färdtjänst i stor omfattning. Vidare hade den partiella registreringen för person med egen bil upphört och den åkande avgjorde själv, när bilen eller färdtjänst var det lämpligaste färdmedlet. Från och med den 1 april 1979 kunde den färdtjänstregistrerade resenären, som kunde åka taxi, beställa färdtjänst direkt hos taxi. Egenavgiften var 30 kr.

1979 arrangerade KHR en utställning om avancerade tekniska hjälpmedel på Bo-Expo, ”Var dag rik med teknik”. Intresset var stort från besökande skolor. En stor framgång var också att en permanent arbetsgrupp i KHR under året började arbeta med byggnadsfrågor. Gruppen sammanträdde två gånger i månaden med personer på stadsarkitektkontoret. Det var kanske den enda formen i Sverige och väckte uppmärksamhet även på riksplanet. Efter förslag från DHR startades på Gatukontoret vintern 1979-1980 en försöksverksamhet med snöskottningshjälp åt handikappade med eget skottningsansvar.

En viktig händelse var det då föreningen på 1970-talet fick flera medlemmar i yngre åldrar och en ungdomsverksamhet kom igång. 1973 valdes en ungdomsledare och senare en ungdomskommitté, som försökte aktivera ungdomarna. Expeditionen stod öppen en kväll i veckan för dem. Kravet om ”allas rätt till arbete och arbete hellre än pension” var fortfarande efter alla år aktuellt, särskilt för de unga. 1977 ordnade länsdistriktet kurser och ungdomsläger på Tranåsbaden. Man fortsatte med ungdomsträffar och ett Ungdomsforum i samband med förbundets kongress i Borås 1978.

Föreningen utsåg de här åren även ett socialombud, Gunvor Andhäll, till stöd och hjälp för medlemmar. Besökskommittén hade en omfattande och värdefull verksamhet genom många besök till i första hand sjuka medlemmar. Till jul fick långtidssjuka en blomma.

Frågan om ledsagartjänst började diskuteras och utredas. En speciell händelse var det då Clark Olofsson, som avtjänade ett fängelsestraff på Norrköpingsanstalten, hörde av sig till ordförande Kjell Sköld och erbjöd sig att bli ledsagare åt föreningen. Styrelsen tackade nej.

Som en av de första i landet startade kommunen 1979 på försök handikappinformation i skolorna, några klasser i grundskolan och gymnasiet. Ett 25-tal medlemmar i olika handikapporganisationer ställde upp som skolinformatörer. DHR hade åtta informatörer, som besökte olika skolor. Elever besökte även föreningens expedition.

På sommarhemmet Sjöstugan lade medlemmar ned många arbetstimmar och stort intresse. De traditionella arrangemangen fortsatte. Idrottsföreningen ordnade många träningskvällar, som avslutades med klubbmästerskap i boccia och varpa. 1972 ordnades ett familjerally med mål vid sommarhemmet. Samma år inköptes en båt med motor och en motorgräsklippare. Gräsmattor anlades. Året därpå restes en flaggstång och en ny brygga tillverkades. Vattenståndet hade sjunkit mer och mer. Det blev nödvändigt med en förlängd brygga för att komma ned i båten och badvattnet.
Några hantverkskunniga medlemmar byggde till verandan så att utrymmet ökade till mer än det dubbla.

I årsberättelsen för 1971 skrev sommarhemsstyrelsen (ordförande Folke Carlsson, sekreterare Gunvor Andhäll, Maj-Britt Andersson, Rune Ulriksson och Lennart Almgren): ”Nog är det en upplevelse för oss alla att få konstatera att gäddorna ännu leker vid strandkanten om våren. Man ser hur det böljar av krokiga gäddor i vattenbrynet. Eller längre fram då andmamman med alla sina småttingar kommer fram från vassarna och tigger mat.”

1976 frös vattenledningsrör på sommarhemmet. Det orsakade vattenskador på golv, väggar och tak. Reparationerna blev klara i juni året därpå. För att få större rumsyta passade man på att ta bort väggen mellan hallen och storstugan. Kommunen bidrog med anslag på 16 000 kr och allt snickeriarbete men kostnaden för föreningen blev hög ändå. 1979 förlängdes kontraktet med fem år, hyra 5000 kr/år.

Medlemmar deltog i DHR:s rally, som kördes i många år, till dess oljekriser och brist på pengar satte stopp. Norrköping hade många skickliga förare och kartläsare. 1971 tog Lars-Eric Digemo/Hans-Erik Sylvan hem segertrofén. 1972 blev Digemo etta i klass A och Ove Jonsson i klass B. 1973, 1977 och 1979 vann Norrköpingslaget lagtävlingen.
1975 var Norrköping slutmålet. Ett 20-tal östgötar deltog. Kommunen med kommunfullmäktiges ordförande Ville Andersson i spetsen var värd för en festlig avslutning i Mässhallarna. Det kunde konstateras att ”I bil är ingen handikappad”.

Många års arbete för bättre möjligheter att använda parkeringstillstånd resulterade i att från den 1 januari 1977 gällde parkeringstillstånden, som utfärdades lokalt, i hela landet.

Föreningen fortsatte liksom tidigare år med utflykter. Ett exempel var bussfärden 1973 till Öland över den nya bron. I juli 1976 inköpte Norrköpings kommun en ny modern turistbuss med lyftplatta baktill, som kunde ta med rullstolsburna passagerare. Bussen var den första i landet och först i länet. Det fanns 46 stolar, som kunde monteras bort vid behov. DHR hade arbetat för detta och använde sedan bussen varje år för 1-dags- utflykter och veckoresor. Redan i augusti abonnerades bussen för en rundtur i Norrköping och sedan besök i Kolmårdens djurpark. Via färjan till Skenäs fortsatte man över Vikbolandet till Arkösund, där man åt middag på hotellet. Hemfärden gick över Söderköping, där det gjordes en rundtur. Åland (1977), Danmark (1978) och Finland (1979) hörde till senare resmål.

Medlemmar deltog som tidigare år i kurser och träffar av olika slag, bland annat gavs kurser i engelska, samhällskunskap, trafikteori, sekreterarkunskap, näversömn, flamskvävnad, porslinsmålning och fackskola på Tranåsbaden. En del kurser skedde i samarbete med ABF och länsdistriktet. Bidrag lämnades till kurser, studier och rekreation.

1971 startade ABF folkhögskolekurs på dagtid med bland andra deltagare från DHR.
1972 gjorde studiekommittén tillsammans med ABF uppsökande verksamhet för att utröna medlemmarnas intresse för vuxenutbildning (FÖRVUX).

En gång i veckan träffades medlemmar för att sy eller göra träsaker. En hel del gick till försäljning. Det var ett väldigt folkliv för där – på Hageby dagcenter – pågick samtidigt bordtennis, boccia och inomhuscurling.

I pressklipp från 1979 står att handikapporganisationerna länge hade önskat ett gemensamt samlingshus med samlingslokal, kontorslokaler och andra utrymmen för olika aktiviteter. Norrköpings kommun planerade att bygga om f d Fröbelgården till ett center för kommunens handikapporganisationer. Socialförvaltningen tänkte bedriva viss pensionärsverksamhet där också. Missbelåtna husägare i området stoppade planerna. De vände sig främst mot de begränsade parkeringsmöjligheterna i området. En fastighetsägare var oroad för att det skulle bli en ”massa fyllon” i området.

Under 1970-talet var föreningens verksamhet fortsatt beroende av lotterier, försäljning av Inva-rosen, jultidningar, försäljning av egna slöjdprodukter, arv, gåvor, landstings- och kommunala bidrag.

Ideologiska och etiska frågeställningar om människors lika värde och rättigheter kom att ställas allt oftare. Diskussioner fördes kring välgörenhet kontra samhällsansvar. Valdagsinsamlingarna i landet, som 1970 gav ett resultat på 2 289 049 kr, upphörde. Medlemmar ifrågasatte också försäljningen av Inva-rosen, som slutade 1977.

1975 upphörde föreningsbidraget från landstinget till förmån för länsdistriktets verksamhet. Det kommunala anslaget ökade med åren och var 20 000 kr år 1979.

Räkenskaperna för 1979 balanserade på 108 910 kr. Medlemsantalet var 413.

Till 1980-talet