1980-talet

Föreningens arbete under 1980-talet gällde främst tillgänglighet och samhällsservice.

1981 var det dags att fira Norrköpingsavdelningens verksamhet under 40 år. Det skedde på Riks-City. Ordförande var Leif Karlsson. Vi får veta: ”Kvällen inleds med en delikat måltid bestående av västkustsallad med rosenbröd och smör, kalkon med grönsaker, glass. Måltidsdryck vin (även alkoholfritt naturligtvis), öl eller läsk allt efter tycke och smak. Senare på aftonen (vid 10-tiden) serveras kaffe med kaka. Den välklingande gruppen ”Fyrväppling” kommer under kvällen att framföra ett program med gamla och kanske även nya örhängen från operetter och musicals.”

Kinda DHR skickade följande hälsning:
”Till ”storebror” Norrköping DHR, som planerat Din födelse så väl att Du jubilerar på internationella handikappåret, från en lantlig lillebror Kinda DHR.

"Grattis Norrköping med kaktéer, IFK och DHR
hoppas Ni firas med pompa och ståt
hurra för styrelsen, som leds av Karlsson herr
som rycker och drar i varje tåt
leve alla Ni andra
och förtröttas ej i Er kamp
för att hjälpa och stötta varandra
mot mången fördom och trög kommunalpamp.”

20 medlemmar fick DHR:s förtjänsttecken.

Under parollen ”Full delaktighet och jämlikhet” förklarade Förenta Nationerna (FN) 1981 för internationella handikappåret. Det fanns ca 400 miljoner människor i världen, som var handikappade på olika sätt – många av dem även flerhandikappade. Norrköpings kommun utsåg en ledningsgrupp för handikappåret, där DHR och flera andra handikapporganisationer var representerade. Paneldebatt hölls på Stadsbiblioteket, där förvaltningschefer svarade på frågor. Ett familjerally genomfördes i maj 1981 för både personer med specialutrustade bilar och andra bilförare. Handikappföreningarna skrev förslag till ett kommunalt handikapprogram.

DHR hade en omfattande och utåtriktad informationsverksamhet under handikappåret. Vid ca 50 tillfällen informerades i skolor, organisationer och företag om handikappfrågor. Föreningen drev en medlemsvärvningskampanj och hade en utställning i Föreningstjänsts skyltfönster vid Hospitalsgatan.

Den 6 november 1981 invigdes ”Handikappcenter” på Trädgårdsgatan 47 i Norrköping (T 47), där DHR och flertalet HCK-föreningar skulle ha sina expeditioner och samlingslokal. DHR flyttade från i stort sett likvärdiga lokaler till T 47 i en strävan mot ett ökat samarbete mellan handikapporganisationerna. I pressen skrevs att DHR reserverade sig mot namnet ”Handikappcenter”, som majoriteten av HCK:s medlemsföreningar antagit. DHR ville ha en attitydförändring och ansåg att ordet handikapp skulle användas i rätt betydelse, dvs att handikappet inte är en egenskap hos individen.

Under hela 1980-talet var Tomas Westin heltidsanställd kanslist på avdelningens expedition. Han var även en kunnig representant i arbetsgrupper och andra sammanhang.

Genom sina representanter i KHR, distrikts- och kommundelsnämnder, regelbundna kontakter med Gatukontoret och medverkan i utredningar fortsatte föreningens bevakning av samhällsfrågor. Många viktiga frågor togs upp i KHR – handikappanpassad kollektivtrafik, förändringsarbete inom färdtjänst, fritidsförvaltningens handlingsprogram, ledsagarservice mm.

KHR:s ståndpunkt 1984 var: ”Varje arrangör och huvudman bör inlemma handikappaspekterna i sin planering och ansvara för att den egna verksamheten görs tillgänglig för alla.”

Stadsarkitektkontoret i samarbete med handikapporganisationerna utarbetade Norrköpings handikappguide, som var färdig 1982. En förteckning på 258 sidor visade hur tillgängliga de offentliga lokalerna i kommunen var. För betyget ”tillgängligt” var kravet att trappsteg saknades vid ytterdörren, trösklar max 3 cm, öppning vid ytterdörr minst 80 cm. Guiden bekräftade att det fanns oerhört mycket att göra. En guide måste också följas upp och hållas aktuell för att ha någon mening men så blev det inte.

Intresset för fritidsaktiviteter växte.

I oktober 1980 inbjöd DHR representanter för kommunens fritidsnämnd och fritidsförvaltning till en diskussionskväll under temat ”Är det vår miljö som är handikappad?” Göran Forsberg och Claes Elgström hade gjort en inventering av tillgängligheten till fritids- och idrottsanläggningar. Av 87 fritidsanläggningar i Norrköpings kommun var sju utan nivåskillnad (dvs de hade en tröskel på högst 3 cm). Av 314 föreningslokaler hade endast 13 entré utan nivåskillnad. Fritidsdirektör Lennart Persson konstaterade att ”det råder en enorm brist på kunskap. Det saknas också ett djupt engagemang.” Det blev diskussion om de mopedfållor, som satts upp vid Åbackarna och som inte bara utestängde mopedåkare utan även rullstolsburna personer.

Efter initiativ av Gunvor Andhäll skrev föreningen 1981 till kommunen med begäran att fritidsnämnden skulle inventera de fiskevatten som fanns och undersöka vilka som kunde göras tillgängliga snabbt. En planering borde dessutom ske för de fiskevatten, där större satsningar kunde behövas.

Föreningen var också engagerad i handikappanpassning av den planerade motions- och promenadvägen i Vrinneviskogen.

DHR skrev 1980 till skolstyrelsen med anledning av sammanslagning av Matteus och Haga rektorsområden. Skolornas lokaler var inte handikapptillgängliga, vilket föreningen anmärkte emot. DHR framförde hård kritik i skrivelse 1982 till byggnadsnämnden mot Hotel Princess, vars ombyggnad man ansåg vara ett ”svartbygge”. Handikappaspekten hade inte beaktats. Samma år tog DHR i skrivelse till KHR upp frågan om behovet av flera stora marklägenheter i ett plan i små- och radhusområden, där det oftast byggdes i två plan. I februari 1984 ansåg kommunstyrelsen att kommunen borde verka för att behovet av enplansbostäder tillgodosågs för speciella grupper. Fastighetskontoret skulle verka för parkeringsmöjligheter för rörelsehindrade i omedelbar närhet till bostadens entré.

Byggnadslagen medgav dispens från hisskrav i gamla flervåningshus, om kostnaden för installationen var ”oskäligt hög”. Öronmärkta statliga pengar till hissar gav inte väntat resultat. I skrivelse 1983 till kommunen klagade föreningen på att dispenserna varit för många. Byggnadsnämnden skulle tvärtom vara återhållsam med dispens från hisskrav vid ombyggnad av trevåningshus.

1984 deltog avdelningen med bland andra Konsumentnämnden i projektet "En affär för alla”, då tillgängligheten i dagligvarubutiker undersöktes.

Några exempel på förbättrad tillgänglighet var hiss för rörelsehindrade i Matteusgården, med ingång från Oxtorget där det fanns ringledning. Handikapptoalett fanns i entréhallen. Vid Matteus kyrka ordnades en ramp och inreddes en handikapptoalett. Vid Hantverkaregatan blev det en rullstolstillgänglig telefonkiosk.

Föreningen konstaterade 1989 att dess synpunkter inför den stora ombyggnaden av Norrköpings central i stort sett tillgodosetts.

Organisationens intresse för etiska frågor tilltog. DHR protesterade, när straffrättskommittés lagförslag om barmhärtighetsmord, ”Frihet från ansvar”, diskuterades. Avdelningens styrelse frågade Östergötlands 17 riksdagsledamöter, om deras inställning till att den som medverkade till dödshjälp skulle kunna frias från ansvar och undgå straff. Ingen instämde av de 12 som svarade.

Man började också se utanför sina egna gränser. En särskild arbetsgrupp skulle undersöka möjligheterna att aktivt kunna göra en meningsfull insats för funktionshindrade personer i u-länder. Ett avdelningsmöte 1983 hade som tema ”Handikappad i u-land”. Avdelningen arbetade mycket med framtagning av informationsbroschyrer om handikappföreningarna i Norrköpings kommun på sex invandrarspråk.

Ungdomskommittén fortsatte sin verksamhet med ungdomsträffar under olika teman, trivselkvällar, fester, utflykter och sommarläger. Under åren företogs semesterresor till Helsingfors, Rumänien, Mallorca, Italien, Skottland m fl platser.

Studiecirklar pågick i ”Drama”, ”Socialtjänst och handikapp” mm.

Ungdomskommittén arrangerade 1980 en kurs om handikappfrågor för elever på fritidspedagog- och förskolelärarutbildningen vid De Geerskolan. Ungdomarna arbetade själva fram hela kursen plus bildband, ”Skada – Handikapp”.

1981 fanns deltagare med i ungdomskursen på Tranåsbaden, ”Hur vill vi att DHR ska fungera?” Andra ungdomskurser där handlade om ”Sex och samlevnad”, ”Egna och andras attityder” och ”Arbete-bostad-fritid”. Tomas Westin och Göran Forsberg utarbetade ett halvtimmes radioprogram ”Hej Svensson”, som tog upp bland annat attityder till funktionshindrade (Radio Östergötland den 31 augusti 1981). 1985 deltog ungdomarna i handikappföreningarnas ”Kampanjgrupp för ungdomars lika rätt i samhället”.

Vid förbundets kongress i Ronneby Brunn 1987 bildades ett fristående ungdomsförbund i DHR – DHR Ung. Från och med år 1988 verkade i Norrköpingsavdelningen en ungdomssektion med egen styrelse och ekonomi. Ordförande blev Ann-Kristin Walberg.

Socialnämnden beslutade den 12 oktober 1988 att tillsätta en projektorganisation för att planera ett socialt utvecklingscentrum med lokaler för handikapporganisationer, sysselsättning, aktiviteter, handikappmuseum mm – förhoppningsvis beläget i industrilandskapet. Handikapporganisationerna fick möjlighet att utse representanter i en referensgrupp till det så kallade ”Facklanprojektet”. Från DHR deltog Kurt Bodelsson.

I brevsvar till förbundet, med anledning av kommunens planer på aktivitets- och utvecklingscentrum i Norrköping, var styrelsen inte så positiv. Den ansåg att kommunen relativt sett låg rätt långt framme i handikappfrågor men beträffande brukarinflytandet inom hemtjänsten så mötte man hårt motstånd. ”Det välvilliga förmynderiet är påtagligt. Institutionstänkandet har beklagligtvis kommit tillbaka under de senaste åren. Det finns tillräckligt mycket dagcenter, servicecenter och handikappcenter här.”

Hemtjänsten var föremål för återkommande diskussioner.

I remissvar gällande ”Utvecklingsprogram för handikappomsorgen” påtalade föreningen att kommunen borde använda sig av möjligheten att ansöka om statliga medel för försöksverksamhet inom hemtjänsten. I januari 1983 skrev föreningen till socialnämnden ett kritiskt brev mot ett förslag till ny avgiftstaxa. DHR ville ha en enhetstaxa på rimlig nivå för hemtjänsten, oberoende av inkomst- och omsorgsnivå. Man ansåg dessutom att inte någon särskild serviceboendeavgift skulle uttas.

Behovet av ledsagarservice diskuterades under lång tid. 1985 beslutade socialnämnden att en sådan skulle prövas med i första hand frivilliga insatser. Socialförvaltningen skulle ansvara för samordningen av verksamheten. Den sociala hemtjänstens roll skulle vara kompletterande.

1988 yttrade sig föreningen över bostads- och socialstyrelsens utvärdering av boendet för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. Boendesituationen för många gravt handikappade var otillfredsställande, eftersom många inte kunde få en tillgänglig bostad, utan bodde i hus utan hiss och därför måste bäras i trapporna. Servicelägenheter hade inte tillräckligt utrymme för rullstolar. I många fall hade 3-våningshus byggts om utan att hiss installerats. Det var konstant brist på personal och stora svårigheter för funktionshindrad att få service de tider mottagaren själv ville.

Det talades och skrevs mycket om att hemtjänsten var i kris. 1989 gjorde avdelningen en enkät, hur hemtjänsten fungerade för enskilda medlemmar. Svaren gav en entydig bild. Hemtjänsten måste bli bättre och motsvara de krav som servicemottagarna ställde på den. En effektivisering var nödvändig, bättre planering och mer brukarinflytande. Sammankopplingen mellan äldre- och handikappomsorg var till men för handikappade. ”Våra hem är hemtjänstpersonalens arbetsplats men först och främst den plats där vi tillbringar vår tillvaro och där vi bestämmer var skåpet ska stå.”

I mars 1989 var temat för avdelningsmötet ”handikappade och deras krav på den sociala servicen i Norrköpings kommun”. ”Är hemtjänsten till för oss eller tvärtom?!”. Frågan ställdes till socialnämndens ordförande Majlis Alm. Hon trodde på ett system av mindre vårdgrupper. Det vore bättre för alla parter, om samma hemsamarit återkom till en och samma servicetagare. ”Kritiken från ett 50-tal medlemmar, som var närvarande, var stundtals mycket hård, när DHR-medlemmarna vädrade sina åsikter om Norrköpings hemtjänst”, skrev Norrköpings Tidningar. DHR-avdelningens ordförande Kurt Bodelsson sa: ”Det talas om personalbrist. Men det är inte folk som saknas – det är effektivitet!”

Enligt Gerhard Larsson, ordförande i pågående handikapputredning 1989, visade den att förbättringar för de svårt handikappade verkade ha stannat upp under 80-talet. Psykiskt utvecklingsstörda hade de bästa möjligheterna. De hade en särskild rättighetslag, omsorgslagen. Andra handikappgrupper fick lita till socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagens övergripande formuleringar och därmed kommunernas och landstingens goda vilja. Något av detta synsätt möter vi i Norrköpingsavdelningens slutord till verksamhetsberättelsen 1983: ”Det kärva ekonomiska läget har minskat möjligheterna för samhället att ge stöd till våra grupper. Styrelsen har fått lägga ner mycket arbete och tid på dessa frågor samt aktiviteter och hålla samman avdelningen.”

DHR:s arbete för tillgängliga färdmedel fortsatte.

Avdelningen lade ner ett stort arbete 1982 i framtagning av handikappföreningarnas bildband ”Trafikmiljö för alla”. Där visades hur personer med olika handikapp mötte problem i trafikmiljön.

För att begränsa kostnadsutvecklingen återinförde kommunen från den 1 juni 1981 en gemensam beställningstrafik för både taxi och specialfordon. Antalet resor var obegränsat och kollektivtrafiktaxan tillämpades även för färdtjänst. Medresenär fick i allmänhet följa med mot kollektivtrafikavgift.

Föreningen skickade ut en enkät till medlemmarna om hur färdtjänsten fungerade efter att direktbeställningen till taxi upphört. För taxiåkarna, som under ett par år hade kunnat beställa resor direkt till taxi, gällde nu en timmas förbeställning till beställningscentralen. Det var en stor försämring naturligtvis.

Under 1982 handlade avdelningsmötet i januari om ”Taxis roll inom färdtjänsten” och i mars om ”Riksfärdtjänst”.

Vid de diskussioner som pågick om färdtjänsten i vår kommun framförde avdelningens ordförande Göran Forsberg i skrivelse 1984 tre grundläggande krav:

- Resurser att klara de svårast förflyttningshandikappades resor genom tillräckligt antal specialfordon.
- Den resande avgör hur mycket han/hon behöver resa.
- Avgiften för resan ska vara sådan att resandet inte begränsas av ekonomiska skäl.

1981 började en tre år lång försöksverksamhet med Riksfärdtjänst, som sedan permanentades. Den 1 april 1987 startade länsfärdtjänst försöksverksamhet för Norrköpings kommun. Diskussionerna om dessa färdsätt skulle bli oändliga.

Under 8-14 oktober 1984 genomfördes förbundets färdmedelskampanj i sju av DHR:s länsdistrikt, bland andra Östergötland, om vår rätt att färdas: ”Bättre kollektivtrafik för alla! Rätt till egen bil för rörelsehindrade! En bättre färdtjänst!” Rullstolsburna medlemmar deltog med tågresa Norrköping – Linköping – Norrköping. Det fungerade ungefär lika dåligt som under kampanjen 1975. Flygblad delades ut och kommunen uppvaktades beträffande färdtjänsten. Massmedia visade mycket stort intresse.

Föreningens motorfordonskommitté ordnade i samarbete med Rejmes Bil AB den 21 september 1986 ett familjerally. 57 ekipage deltog. Syftet var att sprida information om DHR och visa handikappanpassade bilar. Tävlingen var upplagd som en tipspromenad med 12 allmänbildande frågor utmed vägen och körprov. Banan gick Norrköping-Löfstad- Västra Husby – Söderköping – Rejmes i Norrköping.

Möjligheterna att skaffa sig egen bil ökade fr o m den 1 oktober 1988 i och med att bilstödet delades upp i tre delar; grundbidrag 50 000 kr, inkomstprövat anskaffningsbidrag för inköp och ett anpassningsbidrag, som täckte hela kostnaden för bilens anpassning. Bidraget var inte längre kopplat till arbete och bilen sågs som ett tekniskt hjälpmedel. Försäkringskassan var huvudman.

Parkeringsplatser för rörelsehindrade bilförare kom till på flera platser.

Behovet av drive-in-brevlådor, som man kunde köra intill med bil och lägga i brev utan att stiga ur bilen, togs upp i KHR och gav en del resultat.

Föreningen arbetade aktivt med handikappinformationen i skolorna. 1987 avtalade DHR och HCK om att tjänstemannen hos DHR, Tomas Westin, skulle förmedla all information till samtliga kommunens skolor. En arbetsgrupp med representanter från olika handikappföreningar skulle ha ett övergripande ansvar.

1986 firades avdelningens 45-årsjubileum med supé på Tuppen. Ordförande Märtha Söderlund kunde hälsa 80-talet festdeltagare välkomna. Förtjänsttecken delades ut till 16 medlemmar.

Den 9 september 1989 arrangerades en DHR-dag i Norrköping. Temat var ”Vårt människovärde”. Vid utomhusmötet vid Spiralen inledde Norrköpings ungdomsmusikkår med marschmusik. Samtidigt utdelades ballonger med text ”DHR i din kommun” och såldes lotter. Förre kanslichefen hos förbundet Nils Wallin medverkade som gästtalare. DHR Ung informerade också om sin verksamhet. Debatt med kommunens politiker – utom VPK – följde i stadsbiblioteket. Bengt-Olof Dike, Norrköpings Tidningars (NT) politiska redaktör var debattledare. De närvarande tog del av politikernas rörande enighet om handikappades rätt till arbete, social service och tillgänglighet. Dagen avslutades på sommarhemmet med grillfest, musikunderhållning och tipstävling om DHR. Hela evenemanget spelades in på Video och ett redigerat inslag deltog i förbundets tävling om bästa videofilm ”DHR i din kommun”. Det blev en hedersam fjärde plats för Norrköpingsavdelningen.

Arbetet med intressefrågorna var omfattande. Medlemmar kunde vara med i olika kursverksamheter och studiecirklar, ofta i samarbete med ABF, i ämnen som Klarspråk, Starkare tillsammans, Hemtjänst, Vårt vägval, Gamla Norrköping, Moa Martinsson, Korgmålning, Småland och Öland. Den senare avslutades med resa till ön.

Man deltog i förbunds- och länsdistriktskurser, som ofta hölls på Tranåsbaden. Det kunde t ex handla om: ”Vad är och vad gör DHR?”,”DHR i din kommun”, ”Socialtjänstlagen”, ”DHR:s handlingsprogram”, ”Nya omsorgslagen”, ”Funktionärsutbildning”, ”Att komma fram är att vara med”, ”Arbetsmarknadskurs” och kurser för både nya och gamla medlemmar.

Även den sociala verksamheten i föreningen fortsatte. Socialt kontaktombud och Besökskommitté fanns för stöd åt medlemmarna. Nya medlemmar bjöds vid några tillfällen in till särskilda träffar för att känna sig välkomna i föreningen.

Schackspelandet togs upp igen 1980 efter att ha legat nere under flera år. Man träffades var 14:e dag på T 47. Bingospelande, vårsamkväm, julfest mm hörde till aktiviteterna. Föreningens veteran Maj-Britt Andersson skrev om 1980-talet: ”För att hålla kamratandan vid liv så försöker vi träffas så ofta vi kan. Det ordnas trevliga program vid möten och så kallade trivselkvällar. Men det är svårt att engagera medlemmar. Det finns så mycket… och det var väl meningen med det hela eller hur?”

Östgötaträffen 1985 hölls i Norrköping på Riks-City i närvaro av 160 personer. Länsdistriktets årsmöten 1983 och 1988 ordnades i Norrköping.

I samarbete med Skådebanan påbörjades kulturresor till Stockholm med handikappanpassad buss. 1987 sågs operan ”Falstaff” och på Dramaten ”Markurells i Wadköping”. 1989 gick en teaterresa till Oscars och ”Cabaret”.

Många studiebesök gjordes i Norrköping. Brandstationen, Rådhuset, NT, Sveriges Radio, LIC-ortopedcenter, Trädgårdsskolan, Växthuset Sylten, Stadsmuseet och Hedvigs kyrka fick påhälsningar. 1989 företog föreningens styrelse ett besök över dagen på förbundets kansli i Stockholm för att lära känna verksamheten där bättre.

Bussresor var fortfarande populära. Varje år fortsatte 1-dags- och veckoresor med kommunens handikappanpassade turistbuss och medhjälpare. De längre resorna gick till Jämtland (1982), Åbo (1983), Sommarsol (1984), Dellenborg (1985), Blekinge (1986), Värmland (1987), Södermanland (1988) och Västkusten (1989).

På sommarhemmet fortsatte de traditionella festligheterna med Valborgsmässofirande, våffeldagar och kräftskivor. På Midsommarafton dansade Hemgårdens folkdanslag och medlemmarna Allan Sandman och Nils Stenbom underhöll ofta med dragspelsmusik.

FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) hade sommarläger där och grupper från dagcenter liksom medlemmar från andra DHR-avdelningar kom på besök över dagen eller för övernattningar.

NHIF fortsatte med träning i boccia och varpa en dag i veckan och med avslutande klubbmästerskapstävlingar.

Under ett par år var det ovanligt högt vattenstånd i sjön. Vattnet steg långt in på tomten. I 1985 års verksamhetsberättelse skrev sommarhemsstyrelsen: ”Vattenståndet i Glan har varit ovanligt högt i sommar så vi har kunnat stå på bryggan och meta, några fick upp många fiskar.” År 1988 hade avloppsfrågan lösts. Gatukontoret utförde arbetet med VA-ledning till självkostnadspris. Samtidigt övertog föreningen sommarhemmet med tomträtt från kommunen, så länge det var i föreningens ägo. Kostnad 1000 kr/år. Föreningen gjorde också en tillbyggnad av huset mot vägen för handikapptoalett och kapprum. Allt arbete med förbättringar av Sjöstugan och att hålla den i gott skick krävde mycket ideellt arbete. I detta sammanhang måste Lennart Almgren nämnas, som tillsammans med andra har lagt ned mycket arbete och omsorg på sommarhemmet genom åren.

Flera medlemmar var som alltid en önskan. För att sprida information om DHR genomfördes en reklam- och medlemsvärvningskampanj. Ett flygblad skickades under 1981 ut till tusentals hushåll i Norrköping. En DHR-dekal prydde taxibilarna. Föreningen deltog också i riksutställningen ”Delaktig och jämlik” med tre informationsskärmar, som ställdes ut på biblioteken i Norrköping. År 1983 var det dags igen för en rikskampanj - ”Du behöver DHR”. Det skickades ut ett paket innehållande en affisch med texten ”Vi vet hur det känns”, ett följebrev och 25 foldrar till 127 olika kommunala och statliga verksamheter, församlingar, varuhus mm i Norrköpings kommun. Ett uppföljande samtal planerades därefter.

Den 1 januari 1980 hade Norrköpingsavdelningen 413 medlemmar och vid slutet av 1989 var de 298 st.

Föreningen klarade verksamheten ekonomiskt genom bland annat gåvor, testamenten, försäljning av rikslotter, räntor på kapital, medel från bingoalliansen och lönebidrag. Enligt verksamhetsberättelsen för 1989 var anslaget från kommunen 28 500 kr. Intäkterna blev 436 409: 81 och kostnaderna 378 611:90.

Till 1990-talet